Förra julen var jag och familjen i Thailand. Så det var länge sedan vi fick fira jul efter svenska traditioner. Igår så var det äntligen dax, julafton var här. Filips morfar kom till sjukhuset på förmiddagen och hälsade på. Sen åkte jag hem med honom för att fira jul med de mina där hemma. Att lämna F här på sjukhuset kändes ganska konstigt. Jag menar- hur många mammor lämnar sina tolv dagars bäbisar till någon annan för att själv åka iväg och ha fest?? Väldigt onaturligt. Men det gick. Personalen här på avdelningen hade peppat mig att våga åka hem och dessutom passa på att sova hemma. Deras argument till övernattning var att jag ändå inte var hos prinsen på natten (då vilar han i sin säng med sepapp och övervakning..). Lite pirrig och nervös åkte jag så hem till byn. Vilken lycka att få möta tjejerna och M!!! Julafton firade vi sen hemma hos mina föräldrar med GOD mat och mycke glädje. Jag märkte att jag blev lite darrig och fick anstränga mig för att orka med allt som hände runt omkring mig samtidigt som mina känslor och mitt hjärta slets mellan allt det härliga jag hade runt mig och lille F på sjukhuset. Men jag är väldigt glad att jag åkte. Tjejerna behövde mig. Inte minst T dom jag bara fått träffa två gånger under den sista månaden... Hon har fortfarande besvärlig hosta och får inte komma till avdelningen. När julaftons firandet tog slut så började jag känna av slitningarna av att vilja vara på flera ställen igen. Jag grät lite i mammas famn. På kvällen pysslade jag om mina söta flickor och sen la vi oss tillsammans i storsängen för att sova. Vilket mys! Det var så länge sen. Jag höll deras händer i mina och berättade om och om igen att jag älskade dem och inte ville något annat än att få vara tillsammans hela familjen.., När prinsessorna somnat lyfte M över dem i sina sängar och det var då smärtan välde över mig. Jag grät och grät och grät.. Sen fanns det inga tårar kvar men smärtan vid blotta tanken på att jag snart skulle lämna tre ur familjen igen ville inte släppa... Jag blev yr och kunde nästan inte andas.
Idag så smärtar mina svullna ögon rejält. De mina kämpar på i vårt hem utan mig och lillebror. De är så duktiga och tappra. Tänk att vi alla i familjen har den kraft vi behöver för att orka kämpa på, det är lycka och tacksamhet att veta.
Nu ligger jag på sängen och hållet återigen lille F i min famn, så tillfredsställande och mysigt! Och vet ni- F hade en stor överraskning till mig när jag kom. Han visade mig att allt gått bra genom att från gårdagen öka som vikt från 1358 gr till 1400 gr! Dessutom hade han, från att igår äta 18 ml, nu börjat äta 27 ml!!!
Ok, matökningen var tydligen inte så imponerande som jag först trott. Han äter visst 27 ml var tredje timme istället för 18 ml var annan. Men jag är ändå VÄLDIGT stolt- för att han inte kräks upp den för hono stora mängd som nu finns i magen!
Jag känner med dig och vill bara gråta när jag läser din text. Vilken plåga att inte få leva och bo med sin egen familj. Ber att Herren ska vara er nära i allt detta.
En sång kom upp i mitt hjärta när jag med tårar läser om din jul. På dig min Gud förtröstar jag när oro skymmer min morgondag.......När svårigheter omger dig så kan du ändå vara trygg hos Jesus! Med kärlek Rosita
Jag är så glad att du grät,älskade vännen. Någongång måste det komma. Du har ju varit så tapper hela vägen. Allt det du /ni burit och orkat måste få ett utlopp, ett själens utlopp. Gråt läker och ger lättnad. Stor, varm kram från Haparanda. Ps. Sitter just hos en vän vars dotter föddes i v.27 o vägde 800g. Hon är kring tjugo idag. Glad, pigg och med full fart tar hon sig an livet!
Förra julen var jag och familjen i Thailand. Så det var länge sedan vi fick fira jul efter svenska traditioner.
SvaraRaderaIgår så var det äntligen dax, julafton var här. Filips morfar kom till sjukhuset på förmiddagen och hälsade på. Sen åkte jag hem med honom för att fira jul med de mina där hemma. Att lämna F här på sjukhuset kändes ganska konstigt. Jag
menar- hur många mammor lämnar sina tolv dagars bäbisar till någon annan för att själv åka iväg och ha fest?? Väldigt onaturligt.
Men det gick. Personalen här på avdelningen hade peppat mig att våga åka hem och dessutom passa på att sova hemma. Deras argument till övernattning var att jag ändå inte var hos prinsen på natten (då vilar han i sin säng med sepapp och övervakning..). Lite pirrig och nervös åkte jag så hem till byn.
Vilken lycka att få möta tjejerna och M!!!
Julafton firade vi sen hemma hos mina föräldrar med GOD mat och mycke glädje. Jag märkte att jag blev lite darrig och fick anstränga mig för att orka med allt som hände runt omkring mig samtidigt som mina känslor och mitt hjärta slets mellan allt det härliga jag hade runt mig och lille F på sjukhuset.
Men jag är väldigt glad att jag åkte. Tjejerna behövde mig. Inte minst T dom jag bara fått träffa två gånger under den sista månaden... Hon har fortfarande besvärlig hosta och får inte komma till avdelningen.
När julaftons firandet tog slut så började jag känna av slitningarna av att vilja vara på flera ställen igen. Jag grät lite i mammas famn.
På kvällen pysslade jag om mina söta flickor och sen la vi oss tillsammans i storsängen för att sova. Vilket mys! Det var så länge sen. Jag höll deras händer i mina och berättade om och om igen att jag älskade dem och inte ville något annat än att få vara tillsammans hela familjen..,
När prinsessorna somnat lyfte M över dem i sina sängar och det var då smärtan välde över mig. Jag grät och grät och grät.. Sen fanns det inga tårar kvar men smärtan vid blotta tanken på att jag snart skulle lämna tre ur familjen igen ville inte släppa... Jag blev yr och kunde nästan inte andas.
Idag så smärtar mina svullna ögon rejält.
De mina kämpar på i vårt hem utan mig och lillebror. De är så duktiga och tappra. Tänk att vi alla i familjen har den kraft vi behöver för att orka kämpa på, det är lycka och tacksamhet att veta.
Nu ligger jag på sängen och hållet återigen lille F i min famn, så tillfredsställande och mysigt!
Och vet ni- F hade en stor överraskning till mig när jag kom. Han visade mig att allt gått bra genom att från gårdagen öka som vikt från 1358 gr till 1400 gr! Dessutom hade han, från att igår äta 18 ml, nu börjat äta 27 ml!!!
Ok, matökningen var tydligen inte så imponerande som jag först trott.
SvaraRaderaHan äter visst 27 ml var tredje timme istället för 18 ml var annan. Men jag är ändå VÄLDIGT stolt- för att han inte kräks upp den för hono
stora mängd som nu finns i magen!
Jag känner med dig och vill bara gråta när jag läser din text.
SvaraRaderaVilken plåga att inte få leva och bo med sin egen familj.
Ber att Herren ska vara er nära i allt detta.
Lisa
Tårarna trillar älskade kusin. Förstår att du slits mellan dina barn. Ni är alla tappra, fortsätt kämpa. snart är detta något ni får lägga bakom er.
SvaraRaderaStor kram till dig!
SvaraRaderaÄlskade Ida,
SvaraRaderaEn sång kom upp i mitt hjärta när jag med tårar läser om din jul.
På dig min Gud förtröstar jag när oro skymmer min morgondag.......När svårigheter omger dig så kan du ändå vara trygg hos Jesus!
Med kärlek Rosita
Hej älskade vänner och god fortsättning!
SvaraRaderaJag är så glad att du grät,älskade vännen. Någongång måste det komma. Du har ju varit så tapper hela vägen. Allt det du /ni burit och orkat måste få ett utlopp, ett själens utlopp. Gråt läker och ger lättnad.
Stor, varm kram från Haparanda.
Ps. Sitter just hos en vän vars dotter föddes i v.27 o vägde 800g. Hon är kring tjugo idag. Glad, pigg och med full fart tar hon sig an livet!