Jag har under min tid här borta passerat denna gata väldigt många gånger.
Jag tycker att det är ovärdigt.
Jag tycker att det tar ont i hjärtat.
Jag tycker att detta är grymt.
Dessa människor passerar inte bara denna gata väldigt många gånger utan de lever sina liv där.
Jag säger det igen, de lever sina liv där- så ovärdigt.
De gör allt vid trottoarens sida. och då menar jag ALLT.
Vet inte om jag skulle klara av att leva där ett endaste dygn...
Hjälp vilka livsöden det finns.
Livet är orättvist.
Skäms på oss som klagar mitt i livets överflöd.
Ja, det är verkligen fruktansvärt. Samtidigt kan vi som har det bättre inte kväva oss själva genom att t ex aldrig klaga. Att vi kan klaga är ett tecken på att vi har väl fungerande försvarsmekanismer. Vi kan inte ta in allting och vi är inte heller skapta för att kunna göra det. Det är det bara en som kan, vi är bara ofullkommliga människor som försöker göra så gott vi kan! På sjukhuset där jag jobbar har jag varit med och sett det ena ock det andra. Ändå kan jag mitt i allt detta klaga men också vara väldigt tacksam. Om jag skulle behöva skämmas över det eller skulle försöka sluta skulle jag antingen bli utbränd eller handlingsförlamad. Man får klaga och vara missnöjd bara det inte tar överhanden. Det kan ju faktiskt leda till förändring!
SvaraRaderaMimmi: Klaga på du ;-)
SvaraRaderaDet är en sak att klaga och en helt annan sak att klaga så att säga!!