Att få ett prematurbarn är en stor känslomässig berg- och dalbana. Ena stunden går allt riktigt bra och nästa minut så blir det kaos.
Kan ge ett exempel. Igår kväll infann sig en stor känsla av hopp och glädje. F låg plötsligt extremt bra i saturation (mellan 98-100%, envuxen msk ligger på ca 98%) under en 4-timmars period med bara ett fåtal plingningar (=för låg syresättning i blodet). Samtidigt orkade han suga själv under mer än 10 minuter, två måltider i rad!! Jag var smått chockad, så roligt var det. Äntligen ett steg framåt! Ringde hem till M och berättade nyheten och ringde in en sköterska till vårt rum för att få skryta lite över hur duktig F var...
I morse levde jag fortfarande på hoppet och såg fram emot nästa matstund där F skulle få visa hur stor han var. Nähä då. Det gick inget vidare. Han sov och plingade i apparaten p.g.a den dåliga syresättningen. Med en liten gnutta hopp satte jag mig sen i fåtöljen beredd inför nästa måltid. Nähä då. Det lyckades inte då heller. F orkade inte suga ett enda drag från bröstet. Och plötsligt plingade apparaten ett rött pling (= extremt dålig syresättning) med siffror nere på 44... Hoppet blåste bort och så hamnade vi åter igen på ruta ett...
Jag kan nästen förstå hur du känner dig...Ändå föddes ju L bara 3 veckor för tidigt och vi var "bara" kvar i fem dygn...men jag förstår hur man bara vill komma hem och verkligen hoppas att det ska bli framsteg. Och så tror man att de ska fixa det o nästa stund går det inte alls. Men man får se långsiktigt på det och en dag kommer han klara allt det där själv som ni kämpar med idag! Ni är så duktiga som kämpar på! Vi tänker på er! Kram fam Carlzon
SvaraRaderaÅh Ida! Usch, det är verkligen en kämpig period ni går igenom. Kom ihåg att ni inte behöver bära det själva, utan vi har en Far som bär oss igenom allt, speicellt såna perioder i livet!
SvaraRaderaKramar till er!