Det är piss-myror (ursäkta ordvalet men så sa vi alltid hemma när jag var liten..) överallt där vi bor. De är så små att de inte syns och ändå gör de så mycket rackartyg- de bits och kryper in överallt. En har till och med krypit in i min dator... Jag är överöst med nya intryck och känner mig alldeles utpumpad så här vid dagens slut. Har träffat så många människor och fått ta del av så mycket i människors inre, både smärta och glädje. Vid ett tillfälle hamnade jag bredvid en kvinna som jag aldrig kommer att glömma. Hennes hud var totalt fylld av bölder. Enda stället där huden var slät var i handflatorna. Trodde att sådana sjukdomar var utdöda för länge sen... stackars kvinna.
På matfronten så fortsätter vi att nypa ihop riskorn med vår högerhand, alltid tillsammans med någon röra som är alldeles för stark för att tjejerna ska klara av den. Jag tycker synd om tjejerna som får leva på ris och vatten under dessa två veckor (och några bananer då och då) samtidigt som jag blir påmind om att många har det så varje dag år efter år.
Den här dagen har varit extremt kompakt... Känns som att man varit här en vecka när vi i själva verket kom igår!
Ni har verkligen åkt på äventyr, hoppas du inte ångrar dig...? Ida ät, du är så lite och blir så svag, ät, ät, ät, min goa vän!
SvaraRaderaVi saknar er redan...
/kramar Stina
Stina- jag är så tacksam att vi åkte, trots alla omständigheter, vi växer som människor! Däremot så kanske vi inte växer i vår kroppshydda... får äta desto mer nere i Kerala!! Längtar efter en kopp kaffe (el två el tre el fyra) och en kaka. Till och med det tråkiga brownbread:et från mjölkmannen sucktar jag efter :-) Nyttigt!
SvaraRadera