Jag kommer aldrig att glömma denna lilla flicka från Indiens östkust.
Inte heller hennes mamma, som grät och grät varje gång vi möttes...
Att inte känna sig älskad är en smärta som jag inte upplevt.
Denna mamma bar ett öppet sår längst in i hjärtegropen.
Jag kramade henne ofta.
Jag strök henne på axeln och sa att det visst finns Någon som älskar henne och som kan läka varje sår...
Hon har klamrat sig fast i mitt hjärta.
Det finns många människor även i Sverige som känner sig ensamma.
Det finns många människor som behöver få möta Kärleken och en utsträckt hand.
Jag bär denna familj djupt i mitt hjärta och tror att vi en dag kommer att få mötas igen i härligheten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar